Hej, jag tänkte att utan att göra det här specielt överdramatiskt och såå...Bara prata lite om ett jag som kanske inte syns så mycket på ytan men som jag ser varje dag.

 

Jag var väldigt lätt att bossa med när jag var mindre, det är jag nog än idag och folk säger att det är för att jag alltid var för snäll. Jag tror jag var rädd, rädd för att vara ensam och inte finnas i andras ögon. Jag kände mig ofta ensam, även om det fanns många fina människor som jag tyckte om och som i alla fall verkade tycka om mig. Av någon konstig anledning blev jag ofta alltid mitt i ett litet krig med mig som valuta om man säger så. De ville ha mig med sig men inte varandra och jag stod i mellan och kände ofta att det inte hade något med mig att göra egentligen. Det slutatde ofta med att jag blev den alla blev arga på i slutet, medans de gick iväg tillsammans.

 

Jag fick för mig att jag skulle göra alla glada för då skulle de ju inte lämna mig, eller hur? Efter ett tag blev allt lite för mycket i mitt liv, min energi började ta slut och blev extremt nervös över allt. Jag bytte skola väldigt plötsligt efter sådär halva femman, för ingen annan anledning av att det blev liksom så och ett miljöbyte kunde kanske vara bra då och då. Så jag hamnade i den här nya klassen, jag kände några sen tidigare men det var ändå väldigt nytt. Men redan då hade jag redan fått den här vi kan kalla det ''sjukdom'' men lättja, det var ju inte precis livshotande även om jag ofta kände det som att jag faktiskt var döende.

 

Jag fick ofta panikattacker. Jag kunde nästan inte andas och de kunde komma när som helst. Jag började få ont i magen varje dag och kunde knappt stå upp, det blev värre ochoftare. Jag började missa väldigt mycket av skolan av och till. Tillslut var vi tvugna att ta mig till en läkare, de kunde inte riktigt komma på vad det var som var fel. Jag prövade många olika dieter, skippade all mjölk, anti-gluten diet och till och med socker. Inget hjälpte.

 

Jag var nog lite av ett vrak, tror inte precis att jag var den uppstudsiga hyperaktiva människa jag är idag och kanske också innan det här hände. Jag hade problem att prata med folk, alltid innan jag sa något brukade jag gå igenom det i mitt huvud för att jag inte skulle låta konstig eller fel, det är sant. Det kändes som om minsta felsteg kunde göra att jag förlorade folk. Jag kan till och med se p åmina teckningar att jag inte mådde braXD...

De känns lika livlösa som jag måste varit då, jag hade ingen direkt livslust. På foton ser man att jag var otroligt mager och var konstigt smal i ansiktet. Jag hade tappat en massa vikt, jag var rätt mullig förut men det fanns verkligen inte ett spår av det då. Jag hade till och med hört att folk trodde jag hade någon form at ätstörningar, vilket som kändes rätt hemskt, det var inte i närheten av något sådant.

 

 

Jag hade alltid mardrömmar och sedan allt det där har jag, tro det eller inte väldigt svårt att tro på mig själv och känna att jag är bra, duktig, vacker eller smart eller vad som helst. Jag trycker ofta ner mig själv fortfarande, jag menar inte med det här inlägget något ''åh stackars mig jag är så in i helvete utsatt och har haft det hemskste livet av alla på jordeeeeeeeeen'' inte heller vill jag ha uppmärksamhet eller för att jag tror jag får massa ''ååh nej, gumman du ääääär vacker(fast det säger jag bara fast du vet men ignorerar faktumet att jag inte bryr mig ett skit.)- kommentarer.

 

Jag vill bara berätta lite om en ganska känslig period just för att jag var så extremt deprimerad. Jag har fula märken som inte finns där för självskadning eller för att ''se hur mycket det blöder.''... Det var en komplicerad stund, för mig var det nog ett barnsligt rop på uppmärksamhet och det gjorde mig bara panikslagen när jag kom på att TÄNK om de infekteras och så haha jag sprang omkring i ren panik och hade massa hemska tankar, jag har extremt lätt att oroa mig för saker.....

 

Det enda dessa små märken gav mig var en rejäl utskällning. Så det var bara ett dumt infall antar jag... Oj vad knäppt det låter! Hursom helst så poängen med det var att någon såg och jag hörde hur de pratade om det och gjorde värsta grejjen av det. Det kändes jätte konstigt att det där lilla barnsliga helt odramatiska märkerna gjorde så mycket... Det här är helt meninglöst kanske men det var bara en liten erfarenhet jag var tvungen att nästan förklara. Äh vi släpper det nu innan det blir missuppfattat XD O.O'

 

Hursom helst, om jag någonsin verkar stöta bort folk. Om de frågar om jag vill följa någonstans eller göra något kan jag ibland säga nej. . . Fast jag egentligen vill det är bara det att jag har sen allt det där blivit så extrem nervös och ibland blir det så. Jag är extremt blyg...Ja invärtes alltså, jag har extremt dåligt självförtroende och specielt om hur jag ser ut, hur mycket jag än säger och intalar mig sj'lv att jag skiter i vad alla tycker...Eller det gör jag men det gör ju ont. Elller hur?

 

Om man hör någon kalla en något eller kolla sådär äcklat på dig, skrattar bakom din rygg eller säger något anonymt eller direkt i ditt ansikte. Det gör ont. Det är helt mänsligt att det gör ont. Men man ska aldrig sluta vara den man är, aldrig förneka sig själv. Det är rent utav respektlöst mot en själv, om man börjar där... Att man försöker att inte nedvärdera sig själv och tala illa om sig själv eller andra... Då kanske det är en liten början på att får bättre självrespekt och må bra.

.

Nu ska detta inlägg inte vara mycket längre, jag mår mycket bättre i dag... Fortfarande ont... Men jag börjar bli lite säkrare på mig själv. Förut levde jag ofta efter andras regler och satte allt till att passa in... Även om jag ville se ut, känna och vara på ett helt annat sätt... Och nu när jag är det, jag vågar ha svans eller konstigt smink i skolan, eller kort hår och cosplaya och vara almänt nördig... Då känns allt lättare. Jag har en fin flickvän jag älskar och får i alla fall lite utlopp för all den kreativa energin som vill ut.

 Hur som helst, Nu ska jag göra något annat.

 

Tack alla ni som stöttade mig under den tiden, ni som alltid stod vid mig vad jag än gjorde. Jag förtjänade det inte alltid men ni fanns där, Tack Kuma för alla gånger du kom hem till mig och höll mig sällskap, det är något jag alltid kommer värdesätta. Tack alla ni andra också, utan att ni inte fanns där skulle jag nog inte ha repat mig så fort<3~

 

Låt oss alla satsa på en bättre morgondag, jag vet att det finns folk som känner sig ensamma och lider överallt.

Känns nästan lite konstigt att säga men jag tror inte man alltid kommer vara ensam och aldrig heller riktig komma ifrån det. Men jag tror man måste göra något av de ensama stunderna... Jag vet inte men det funkade för mig.

 

Spread the love people<3

 

Ciaosu~