Det händer ofta att jag blir helt deppig och får en kreativitetsplugg som gör att jag blir ännu deppigare...

Inget blir som jag vill och jag blir förbannad (en av mina många brister) och det känns som att det jag gör inte betyder något för någon... Jag hatar att inte utvecklas...(rent konstnärligt alltså) och de verk jag gör verkar varken tilltala mig själv eller andra. Det jag skriver, mina bilder osv.. Jag försöker träna VARJE dag men det känns ibland som att jag tar ett steg tillbaka för varje framsteg... Så ja, det går ju lite långsammare då.

 

Usch, hatar egentligen inte mycket...(ljug inte!XD) men såna här saker och att sitta och klaga/tycka synd om mig själv är bara irriterandeXD. Antar att jag söker bekräftelse ändå... Tror att de flesta människor gör det vare sig det vet det eller inte, för olika saker. Man behöööver det ibland! Det gör en mer anti~negativ! Även om nederlag kan få en på fötter lika bra (ibland lite svårare bara) så tror jag att det är mer än nyttigt att få snälla ord och bekräftelsen att det man gör FAKTISKT spelar roll för människor!.... Det finns väl alltid någon som ser en? Som faktiskt SER en för den man är?

 

Ibland när jag går runt i stan (de dagar då jag bara helt utan anledning knallar omkring utan att ha pengar att ens köpa ett paket tuggummin för) och det inte finns så mycket mer att göra en att kolla ner på sina fötter eller på omgivningen. Måste säga att kolla ner på sina söndriga och rätt smutsiga converse är väldigt mycket mindre skrämmande än att beskåda omgivningen och råka möta någons blick, en okänd människa som ger dig en blick som skulle säga ''vem ser ut SÅDÄR?? fan vilken flummig tomte''<-- okej, de tänker kanske inte preciiiiis så, men ni fattar.

~Och man står där och tänker, ''visst, jag sticker ut lite grann... Men varför ge mig en sån blick som om de dömde mig för vad de såg precis då?'',

 

Ibland blir man mottagen negativt och iblan uppskattas man för den man är...Men oftast känns det som om den negativa mottagningen kommer oftare...