Jag fick en kommentar om att det inte alltid är så jävla lätt att våga stå på sig, vara sig själv bland andra eller använda sitt smink för att uttrycka sig alltid, och nej...Random person, det är det inte. jag håller fullständigt med, jag vet inte hur din situation eller någon annans ser ut.

Bara hur jag tänker på saker och ting...

Men jag vet lika väl som många andra att det inte alltid är lätt, ibland vill man bara gömma sig, glömma bort sig själv och alla andra runt om en och bara bli inne i ett skal....

 

Men... Jag vet också att oavsett hur det ser ut så kommer inget nästan någonsin ändras om man inte gör det själv, man kan ha hur många stöttande vänner som helst men i slutet är det du som kommer måsta ändra på saker. Man kan inte så lätt ändra andras åsikter, man kan inte ändra synen på samhället över en natt (inte utan en hel del twix OwO i alla fall) men man kan själv försöka, lite, lite i taget... För att nå dit man vill. Ibland måste man vara drastisk, ibland nästan smyga.

 

Jag vet också att även fast jag får skumma blickar och folk som säger spydiga saker hela tiden, när jag är i skolan, på stan, på gården utanför mitt hus (men det KAN bero på hur jag beter mig också -__-)...

MEN. Trots allt det så är jag lyckligare när jag kan vara mig själv, ingen vill väl behöva gömma sig för andra hela tiden, sätta på en mask som inte visar att man har nördiga intressen eller drömmar som inte passar ramen... Ja, inte jag  i alla fall.

Folk har sagt till mig, du är cool, du är inspirerande, du är rolig...

Och jag har märkt att jag trycker ner mig själv med väldigt mycket negativ energi, sådant som jag knappt förtjänar..

Och det är så onödigt, jag önskar alla kunde sluta, man förlorar så mycket på det.. Förnekar sig drömmen av att lyckas och känslan när man faktiskt gör det.

 

Fast om jag ska vara ärlig tror jag att människor kan njuta lite av den känslan ibland.. Att liksom psykiskt mobba sig själv, för jag tror på fullt allvar att alla människor har någon procent av masochism i sig,,,:/ Hata mig inte eller missförstå gärna inte.. Men jag tror det, på ett eller annat sätt.

 

Det är inte bara du, en själv, jag som inte har något jag är bra på, alla känner så någon gång... Om man inte är en av de färre som verkligen tror att det klarar allt. Men när man ser n genuin person som är sådan.. Så verkar det (enligtmig) som att det går bäst för dem, om man nu inte lider av hybris!

 

Min slutpunkt, det är inte alltid lätt att våga, då hade världen sett helt annorlunda ut. Det kan vara väldigt svårt att bryta sig loss, loss från de negativa trådar man bundit med andras eller egna ord, loss från skalet som man byggt för att man är rädd att misslyckas... men man kan ta små eller gigantiska steg i den riktning man vill. man bestämmer själv, det är nu i process, precis nu... eller aldrig.