okej, jag har alltid (förut) kännt att det jag ritade var så levande. De FANNS där hos mig, ibland kunde jag till och med prata med dem (Det har verkligen hänt, du har tappat vettet tänker kanske vissa nu; ) som om det vore personerXD I alla fall som typ ''barn'' ... Det hjälpte mig att ge dem en levande själ genom att ge dem en historia på något vänster.

Jag tror att när man till exempel ritar/målar en tavla och lämmnar en bit av sig själv, en del av sin själ liksom så syns det igenom. Det spelar ingen roll om en arm är längre eller om det inte är helt pro. Barns teckningar har det där, det som gör att de blir så levande även fast de kan vara ett moln i en vinkel men en Sailor moon i en annan. Bara det barnet vet dess historia...

Tanken på att alla de nya verk jag ritat/målat/gjort... Är som mer...Döda, är sorglig. De var något som bara brast i mig precis nu, när jag kom på tanken att de jag ritade förut hade sådan själ! Det jag gjort de senaste åren har inte samma levande kännsla som de nyare ''konstverken =3=' '' jag gjort. De är som så dött....

Man kan rita eller måla hur bra som helst men om verket inte har en själ...Vad är det då?